Jag vill vara frisk när jag väl är frisk

Har fått så många frågor om hur jag mår nu av folk. Mitt svar chockerar nästan alltid folk när jag leende säger att det är bra. Hörde även idag att några från min klass pratade om mig. “Hon ser ju inte sjuk ut alls, är inte hon typ döende i någon sjukdom?” Blev lite chockad att höra det, för under vissa perioder har jag själv inte varit säker. Men det kom ändå lite som en smäll i ansiktet så bestämde mig för att förklara lite.

NEJ jag är inte döende i någon sjukdom. Och även om jag var det så hade jag inte tänkt dö på många år. Jag må vara sjuk mycket och lite bräcklig, men jag är en envis person som säkert kommer bli 150 år. Detta är hur mitt liv sett ut sen jag var liten, jag har i stort sätt varit sjuk hela mitt liv. Mina njurar började strula redan när jag var 2 år gammal, så för mig är detta normalt. All den smärtan och alla sjukhusbesök är något jag är nästan van vid. Läkarna på barnavdelningen brukade liksom skämta om att jag hade den tjockaste journalen på avdelningen(kanske inte ett skämt dock…) Mina anfall har jag haft sen jag började 8an så de är något jag också har lärt mig att leva med.

Senast jag var på sjukhuset så hade jag så många anfall så min hjärna hotades att få skador. Det var därför jag låg på intensiven och var nedsövd, så att hjärnan skulle få vila. Jag fick åka ambulans till Örebro eftersom Västerviks neurologiska beredning är crappy, inte för jag höll på att dö eller något. Allt låter bara så mycket allvarligare än vad det är.

Men nu till det viktiga: jag mår faktiskt bra, jag “låtsas” inte må bra för att verka stark. Jag må ha gjort så förut, för att jag som sagt är en envis person och har svårt att ta emot hjälp. Att liksom se att folk bryr sig om mig. Men jag har lärt mig att man kan be om hjälp, och att i stort sätt be om den när jag behöver den. Min sjukdom är en jävla berg-och-dahlbana. Men jag mår BRA mestadels, jag skrattar och ler för att jag är glad, inte för att dölja något. De är helt enkelt sån jag är som person. Jag vill hellre se de positiva än de negativa, och jag tycker det är helt okej för mig att göra de.

OCH jag är inte ömtålig, jag är samma person jag varit innan. Jag kommer inte gå sönder. Jag vill fortfarande göra exakt allt jag gjort innan, för man vet aldrig vad framtiden har planerat. Visst förstår jag konceptet i att ta det lugnt och vila, vilket jag gör när jag känner att jag behöver de. Behöver inte någon annan som säger åt mig vad jag klarar och inte klarar, jag har lärt mig det.

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen att alla bryr sig om mig och frågar hur det är, verkligen! Men ibland känns det som att de är de enda folk ser när de tittar på mig. Som att jag går omkring med den stämpeln i pannan. Och jag föredrar att vara frisk när jag väl är frisk. De går redan åt så mycket tid och ork till att vara sjuk. Jag nästan vägrar att ses som sjuk när jag inte är sjuk nu med detta inlägg. Jag anser mig själv vara sjuk när jag har symtom och mår dåligt, inte när jag mår bra.

Hoppas det har gett lite klarhet. Låter kanske lite dryg men det är jag inte. Är som sagt glad för alla som bryr sig och jag bär er i hjärtat. Vill bara inte höra eller ens tänka tanken på att någon tycker synd om mig eller anser att jag kan vara falsk bara för jag inte “bör” må bra. Jag mår som jag mår och jag tänker inte anpassa det för att passa in i någon snedvriden ram på hur man tydligen ska må.

My story so far

När jag var liten, då menar jag riktigt liten, var saker väldigt bra. De första 6 åren i mitt liv var sådär som man önskar att alla barns uppväxt ska vara. Trygg, kärleksfull och utvecklande. Jag hade den där kärnfamiljen som alla drömmer om att ha. Tills mina föräldrar valde att separera. Jag klandrar dem verkligen inte för jag vet hur livet fungerar, tillslut rinner kärleken ut i sanden. Trots att hela livet förändrades så kan jag inte minnas att jag påverkades speciellt mycket. Jag hade fortfarande två föräldrar som älskade mig och skapade en trygg miljö, fast på skillda håll.


Det var året efter som de stora förändringarna skulle ske, som skulle påverka mig genom hela mitt liv. När det kom in en ny fadergestalt i bilden. Till en början kändes allt bra och livet fortsatte som tidigare; tryggt. Tills den dagen då allt bara kraschade ihop och istället blev ett rent helvete. Trots att kärlek fortfarande kom ifrån mina föräldrar som ovetandes gjorde allt de kunde, så fanns det inte längre en gnutta av trygghet kvar. Jag har inte kommit till den punkten då jag kan gå in speciellt mycket på det, men de var då de sexuella övergreppen i hemmet började. Rädsla och oro var en del av vardagen, vad skulle jag komma hem till? Jag vet inte vad jag tänkte då det hände första gången, men jag minns att det inte kändes rätt. Jag antar att rädslan för att acceptera vad som verkligen hände gjorde att det dröjde så många år innan jag äntligen berättade det.


Det tog mig närmare 6 år innan jag var redo för att berätta vad som hade hänt alla de där åren. Jag kommer ihåg att man alltid hade så svårt att hålla hemligheter när man var i de där åren, man råkade alltid skvallra om saker till sina tjejkompisar. Men detta var en sån sak som jag inte en endaste gång berättade för en levande själ. Jag tror ingen förstår överhuvudtaget hur tungt det är att bära på en hemlighet, det spelar nog ingen större roll vad de är för hemlighet. Bara de är något man känner att man inte kan dela med någon alls, för att bära något själv är så himla tungt.


Hur som helst tog jag mig modet, berättade först för en kompis, sedan en kompis till. Sedan var det inte lika svårt att dagen efter, med mina kompisars stöd, berätta de för en lärare på skolan som jag kände trygghet med. Sedan sattes maskinen i rullning då skolan har anmälningsplikt. Jag kommer ihåg att jag i det ögonblicket blev så jävla orolig, för de var då jag verkligen insåg allvaret. Fler personer blandades in och slutligen var det dags för även min mamma att få reda på det, vilket var det värsta ögonblicket någonsin i mitt liv än så länge. Ögonblicket då jag såg hela vår värld rasas samman och hennes krossade hjärta. Det går inte att beskriva hur det kändes. Och just i det ögonblicket, så kände jag mig skyldig.


Dagarna gick långsamt efter detta, allt hade förändrats och det var läskigt. De tog ett bra tag innan polisförhören och allt rättsligt kom igång. De värsta dagarna var när jag såg min mamma lida…


Det tog flera år innan jag öppnade upp mig på riktigt efter detta ögonblicket. Psykologer försökte, men det gick inte riktigt fram, jag var bedövad. Jag försökte öppnade upp mig för vänner, men det gick liksom inte. Jag hade blivit berövad på så mycket respekt, värdighet och kärlek så jag hade aldrig något att ge. Jag bara tog och tog och tog. Jag dränerade människorna runt omkring mig på allt de jag inte hade, tills de inte hade mer att ge. Tillslut var jag väldigt ensam. Men det fanns alltid en bunt av människor som aldrig gav upp, ett par vänner, lite familj och speciellt min mamma. Hon kanske är biologiskt skapt för att aldrig sluta älska mig eller ge upp hoppet om mig, men jag kan tänka mig att det var väldigt svårt ibland.


Jag hade förhållanden, vissa bra, vissa mindre bra. Men det slutade alltid med att jag var bedövad igen. Jag kunde inte älska, för jag kände mig aldrig förtjänt av det. I ett förhållande blev jag mer sviken och tömd än vad jag var innan. I de andra så tömde jag alla andra på det, tills det inte fanns något kvar. Jag visste inte vem jag var överhuvudtaget, men jag visste att jag inte ville ha de såhär resten av mitt liv. Jag hoppade mellan förhållande in till nästa, för jag var livrädd för att vara med mig själv.


I 9an började mina såkallade “svimningar”, jag kunde drutta omkull och vara borta rätt länge, ibland krampade jag, ibland inte. Läkarna kunde inte lista ut vad det var, de gjorde massa smärtsamma tester, så som lumbalpunktion(spruta in i ryggen). Testerna kunde inte riktigt visa vad de var. Idag vet jag att det var epilepsi. Tillslut hörde jag även rykten om att jag skulle ha fejkat mina “svimningar”, det krossade mig helt också. Trots att jag visste att det verkligen inte var så, så var det inte sättet jag ville att folk skulle se mig. Jag blev mer inåtvänd och skolan blev allt jobbigare att gå till. Jag ville inte att något skulle hända inför fler människor, för jag skämdes och tänkte att förr eller senare så kommer folk låta mig ligga där ensam. Kanske skulle jag slå i mitt huvud och i slutändan dö? Tack vare stöd från vänner, familj och antidepressiva läkemedel tog jag mig igenom högstadiet. Tillslut även gymnasiet.


Gymnasiet var en grymt svår tid, mina “svimningar” fortsatte. Vid varje liten skymt av stress ville jag gå och lägga mig under täcket och bara sova. Jag bytte klass till ett svårare program mitt i gymnasiet för jag trivdes inte längre och jag mådde inte bra av tanken på att mina drömmar skulle gå i stöpet. Det var en riktigt jobbig tid, men också givande. Jag gick i skolan nästan dubbelt så mycket som innan, för nu hade jag massa kurser att ta igen på kvällarna om jag ville klara mig. Varje gång jag fick MVG på något så drev det mig, närmare och närmare mitt mål. Det gav mig liv helt enkelt. Trots att jag fortfarande hade svårt att orka ta mig upp till skolan, så gick jag ut gymnasiet med 19 poäng i snitt. Det var första gången jag kände att jag klarat av något. Det var även i slutet av gymnasiet som jag gjorde min senaste operation. Tänker inte heller gå in på varför jag opererade mig i magen, men det var en riktigt läskig period. Operationen var inte speciellt stor, men det var en väldigt ovanlig operation, de var 1 överläkare på kirurgen och 2 allmänkirurger som gjorde operationen. Jag var väldigt orolig innan, inte för ärret eller smärtan. Men för att jag vid gången innan jag vart sövd, så stannade mitt hjärta. Jag hann precis vakna till och se min mamma vid uppvaket tills jag sedan försvann in i de så kallade ljuset. Som tur var så var inte mitt liv slut där, min kropp tog sig tillbaka. Vilket den även gjorde vid min andra operation!


Att ha kommit till universitetet har varit jävligt svårt det också, lämnade allt jag hade hemma. För att försöka stå på helt egna ben, i en helt ny stad. Jag flyttade in som inneboende hos en kvinna, Christina. Vilket var toppen, trots att jag var hur rädd som helst först. Träffade mina vänner, trots att jag första dagen av skolan inte hade en endaste.Mina vänner fanns alltid där, de hjälpte mig med mina “svimningar” och var med mig JÄMT när jag låg inlagd. Om någon hade sagt att jag fakeade, så är jag säker på att de skulle boxat till dem haha. Det blev många fler sjukhusbesök dock; tarmvred, njursten, sammanväxningar, njurbäckeninflammationer. Min mamma är mitt stöd hemifrån, då jag velat komma hem eller mått dåligt har hon alltid pushat mig. I samband med allt detta, så fann jag äntligen mig själv. Jag stod på helt egna ben för första gången i mitt liv och då hittade jag det jag letat efter. En stark, en självständig, en rolig, en snäll vuxen kvinna.


När jag äntligen hade hittade mig själv, så kunde jag äntligen hitta någon annan. Kärlek har aldrig och kommer nog aldrig vara lätt. Att ge hela sig själv till någon och hoppas på att de inte fuckar upp det… är det svåraste som finns. Inte bara om man har allt som jag varit med om i ryggsäcken, utan allmänt… Fått bevisat för mig så många gånger att man aldrig kan känna en människa helt och ja de skrämmer fortfarande livet ur mig ibland. Men jag känner inte längre att jag BEHÖVER någon annan, självklart vill ja ha min kära pojkvän, men de är inte något jag behöver för att leva. Jag dränerar inte längre människor på kärlek, för jag har funnit det i mig själv.

At the end of the day, when it comes down to it, all we really want is to be close to somebody

At the end of the day, when it comes down to it, all we really want is to be close to somebody

hej! Varit hemma nu ett par dagar, eller aa snarare knappt 2 dagar… Varit skönt att komma hem och träffa lite människor, trots att tiden har varit allt för knaper. Men har ändå hunnit träffa de viktigaste åtminstone ett tag. Imorgon åker jag uppåt i landet igen. Först till Arboga för att träffa den nya familjemedlemmen. Sedan blir det att åka tillbaka till Örebro på söndag tänkte jag. Saknar dem där uppe, men vill samtidigt inte åka riktigt än. Skulle vilja att Västervik var en liten stadsdel i Örebro så man kunde få båda delarna… För de handlar inte bara om att jag vill ha alla människor på ett ställe(men de skulle jag också vilja). Utan de handlar om själva platserna också… Detta luktar… hemma för att jag bott här hela mitt liv, men samtidigt trivs jag så bra i Örebro. Det är en skaplig konflikt i var jag vill vara, men jag vet att det kommer kännas bra igen när jag träffar tjejerna och Gazi. Nästa vecka är det den underbara och roliga tentaveckan.. wuhu ser verkligen fram emot det… Aja nu ska jag sova några timmar innan de är dags att bege sig, skönt att slippa åka buss igen i alla fall!

Nightmares that seems so real

Haft ett delvis bra men delvis konstigt dygn. Igår åkte jag och tjejerna till Jessika i Hallsberg efter skolan. Vi köpte tacos och massa annat gott. Där gosade vi med får, tittade på nyfödda lamm och gosade med hennes hästar! Jättemysigt att komma ifrån storstan och komma ut till landet som jag är lite mer van vid. Men de gjorde bara att jag längtade hem till Västervik, så har bokat en hemresa till nu i helgen ska bli mys. Vi såg även på mean girls innan vi gick och la oss. Vaknade mitt i natten för tjejerna väckte mig. Tydligen hade jag skrikit och gråtit i sömnen(most random ever), men hade hemska mardrömmar faktiskt.

Idag har jag fått de bästa beskedet om att jag får köra igen! Så awesome. Har även jobbat mitt första kvällspass, det var roligt men också lite läskigt. Nu mår jag sådär, har som jag skrivit tidigare sovit skitdåligt den senaste tiden pga mardrömmar. Så nu tror jag att jag har feber pga det samt vätskebrist :( Ska sova nu och vill vakna imorgon utan feber då jag har ett jobbpass 07-16! Sedan blir det hem och packa och städa så eftersom jag ska åka tidigt på torsdag yeey!

För när du ser mig; blir du lycklig?

Haj, klockan är snart 5 och jag kan inte sova för fem öre. Sen jag var inlagd har jag inte haft någon matlust eller knappt kunnat sova. Allt känns så jävla skört och förstår inte riktigt varför jag ska vara så drabbad hela tiden. Är väl ganska känd för att kunna hantera allt på ett så positivt sätt, men när tar min optimism slut? Varit med om och har tagit mig igenom så sjukt mycket saker i mitt liv än så länge. Men är så trött på att vara stark hela tiden och inte bara få vara Josefine Lund, 19 år. Matlusten försvann nog för att jag är rädd för att få tarmvred igen. Att jag inte kan sova beror säkert på att jag bara är allmänt rädd för att somna och kanske få sömnparalys igen. Fick riktigt obehagliga vakna drömmar senast och kunde inte röra mig. Känns som mitt undermedvetna vill säga mig något genom drömmarna. Vill inte vara ensam, men på något sätt känns de som att jag försöker stöta bort alla som står mig närmast. För att jag utan att försöka har gjort de så många gånger innan när jag mått såhär. Vem kan man lita på? Vem kommer alltid att finnas här?

Imorgon efter skolan ska jag ut på landet och sova hos Jessica med tjejerna. Lite terapi för själen. Hoppas verkligen att det hjälper.

hallu, som de flesta säkert vet ligger jag inne just nu för tarmvred, inget roligt de inte. Faktiskt aldrig haft det förut, men alltid ska man väl få saker ändå. Gör ont hela tiden hur mycket morfin jag än får så vill jag krypa ihop till en liten boll. Dessutom kräks jag så jävla mycket av morfin och mår allmänt piss. Men de värsta är att jag varken får äta eller dricka något på obestämd tid. De får mig att må ännu sämre, både fysiskt och psykiskt, då jag älskar mat…. Får se vad de ska göra idag, än så länge har de mest avvaktat för att se om de löser sig av sig självt. Men att bara ligga här och få morfin hela tiden känns ju inte sådär superbra. Dessutom är jag helt sönderstucken nu och verkar inte ha några kärl kvar. Känns inte bra eftersom min infart börjar ömma… Mina tjejer och Gazi har varit här båda dagarna, är så glad att jag har dem, skulle bli ännu mer cocko i huvudet annars

Vill aldrig sova igen

Hade världens obehagligaste natt efter att jag kom hem ifrån fullmoonpartyt. Hade jättesvårt att sova, hade under hela natten känslan av att någon antingen var i mitt rum eller att jag hade värsta trycket över bröstkorgen så de var svårt att andas. Drogs mellan att vara i ett sömntillstånd eller ett vaket. Blev vid medvetandet flera gånger fast min kropp sov; så kallad sömnparalys. Kunde inte röra en enda muskel, försökte skrika men de kom inget ljud. Verkligen kände och hörde hur någon la sig bredvid mig i sängen och pratade med mig. Vet inte hur de gick till sen men jag reste mig upp och tände en lampa, sen när jag vände mig om såg jag mig själv ligga kvar i sängen och sova. Det var det äckligaste jag varit med om i hela mitt liv. Tog inte många sekunder efter att jag såg mig själv sova så vaknade jag upp i sängen igen.

Just put one foot in front of the other. Just get trough the day

Just put one foot in front of the other. Just get trough the day

I’m back! Tenta kändes hyfsat bra faktiskt, gick dit med inställningen att jag inte skulle kunna något faktiskt. Bara vänta på resultat nu… Legat och sovit nu i 3 timmar, det var underbart, men nu känner jag mig nästan ännu mer trött! Tänkte bege mig till Elida snart och terrorisera henne lite, kan ju bara bli kul! Imorgon ska jag sova ut ordentligt eftersom jag är ledig, på måndag börjar nästa kurs direkt wuhu, måste vara skönt med sportlov för vissa människor… I helgen kommer päronen med saker så jag slipper sova på golvet med Amals madrass haha!

Tentaångest

Fy för att ha tenta, spelar ingen roll hur mycket man pluggar heller… Imorgon är det dags. Denna stress tillsammans med flyttstressen har tagit kål på mig helt totalt. Haft en ordentlig panikångestattack både idag och igår… fått flera sen jag började på universitetet än hela mitt tidigare liv fan… Nu ska jag försöka sova 2 timmar och sedan gå upp och plugga igen… adios!

Haj, blivit dåligt med uppdatering men jag har fan fullt upp med att hinna med allt. Introduktionen är igång för fullt, fett kul men de är ändå svårt att hinna med allt. Imorgon ska vi till gustavsvik, wuhu :D Börjar känna lite tentastress då jag har tenta den 8;de dock, men de går säkert bra :) Nu ska jag sova för jag är helt slut, gick upp tidigt idag för att skriva klart mitt seminarium :( men de gick bra i alla fall(Y) 

Don’t judge me, cause you don’t know the first thing about med

Don’t judge me, cause you don’t know the first thing about med