hej! Varit hemma nu ett par dagar, eller aa snarare knappt 2 dagar… Varit skönt att komma hem och träffa lite människor, trots att tiden har varit allt för knaper. Men har ändå hunnit träffa de viktigaste åtminstone ett tag. Imorgon åker jag uppåt i landet igen. Först till Arboga för att träffa den nya familjemedlemmen. Sedan blir det att åka tillbaka till Örebro på söndag tänkte jag. Saknar dem där uppe, men vill samtidigt inte åka riktigt än. Skulle vilja att Västervik var en liten stadsdel i Örebro så man kunde få båda delarna… För de handlar inte bara om att jag vill ha alla människor på ett ställe(men de skulle jag också vilja). Utan de handlar om själva platserna också… Detta luktar… hemma för att jag bott här hela mitt liv, men samtidigt trivs jag så bra i Örebro. Det är en skaplig konflikt i var jag vill vara, men jag vet att det kommer kännas bra igen när jag träffar tjejerna och Gazi. Nästa vecka är det den underbara och roliga tentaveckan.. wuhu ser verkligen fram emot det… Aja nu ska jag sova några timmar innan de är dags att bege sig, skönt att slippa åka buss igen i alla fall!

Nightmares that seems so real

Haft ett delvis bra men delvis konstigt dygn. Igår åkte jag och tjejerna till Jessika i Hallsberg efter skolan. Vi köpte tacos och massa annat gott. Där gosade vi med får, tittade på nyfödda lamm och gosade med hennes hästar! Jättemysigt att komma ifrån storstan och komma ut till landet som jag är lite mer van vid. Men de gjorde bara att jag längtade hem till Västervik, så har bokat en hemresa till nu i helgen ska bli mys. Vi såg även på mean girls innan vi gick och la oss. Vaknade mitt i natten för tjejerna väckte mig. Tydligen hade jag skrikit och gråtit i sömnen(most random ever), men hade hemska mardrömmar faktiskt.

Idag har jag fått de bästa beskedet om att jag får köra igen! Så awesome. Har även jobbat mitt första kvällspass, det var roligt men också lite läskigt. Nu mår jag sådär, har som jag skrivit tidigare sovit skitdåligt den senaste tiden pga mardrömmar. Så nu tror jag att jag har feber pga det samt vätskebrist :( Ska sova nu och vill vakna imorgon utan feber då jag har ett jobbpass 07-16! Sedan blir det hem och packa och städa så eftersom jag ska åka tidigt på torsdag yeey!

För när du ser mig; blir du lycklig?

Haj, klockan är snart 5 och jag kan inte sova för fem öre. Sen jag var inlagd har jag inte haft någon matlust eller knappt kunnat sova. Allt känns så jävla skört och förstår inte riktigt varför jag ska vara så drabbad hela tiden. Är väl ganska känd för att kunna hantera allt på ett så positivt sätt, men när tar min optimism slut? Varit med om och har tagit mig igenom så sjukt mycket saker i mitt liv än så länge. Men är så trött på att vara stark hela tiden och inte bara få vara Josefine Lund, 19 år. Matlusten försvann nog för att jag är rädd för att få tarmvred igen. Att jag inte kan sova beror säkert på att jag bara är allmänt rädd för att somna och kanske få sömnparalys igen. Fick riktigt obehagliga vakna drömmar senast och kunde inte röra mig. Känns som mitt undermedvetna vill säga mig något genom drömmarna. Vill inte vara ensam, men på något sätt känns de som att jag försöker stöta bort alla som står mig närmast. För att jag utan att försöka har gjort de så många gånger innan när jag mått såhär. Vem kan man lita på? Vem kommer alltid att finnas här?

Imorgon efter skolan ska jag ut på landet och sova hos Jessica med tjejerna. Lite terapi för själen. Hoppas verkligen att det hjälper.

hallu, som de flesta säkert vet ligger jag inne just nu för tarmvred, inget roligt de inte. Faktiskt aldrig haft det förut, men alltid ska man väl få saker ändå. Gör ont hela tiden hur mycket morfin jag än får så vill jag krypa ihop till en liten boll. Dessutom kräks jag så jävla mycket av morfin och mår allmänt piss. Men de värsta är att jag varken får äta eller dricka något på obestämd tid. De får mig att må ännu sämre, både fysiskt och psykiskt, då jag älskar mat…. Får se vad de ska göra idag, än så länge har de mest avvaktat för att se om de löser sig av sig självt. Men att bara ligga här och få morfin hela tiden känns ju inte sådär superbra. Dessutom är jag helt sönderstucken nu och verkar inte ha några kärl kvar. Känns inte bra eftersom min infart börjar ömma… Mina tjejer och Gazi har varit här båda dagarna, är så glad att jag har dem, skulle bli ännu mer cocko i huvudet annars

Vill aldrig sova igen

Hade världens obehagligaste natt efter att jag kom hem ifrån fullmoonpartyt. Hade jättesvårt att sova, hade under hela natten känslan av att någon antingen var i mitt rum eller att jag hade värsta trycket över bröstkorgen så de var svårt att andas. Drogs mellan att vara i ett sömntillstånd eller ett vaket. Blev vid medvetandet flera gånger fast min kropp sov; så kallad sömnparalys. Kunde inte röra en enda muskel, försökte skrika men de kom inget ljud. Verkligen kände och hörde hur någon la sig bredvid mig i sängen och pratade med mig. Vet inte hur de gick till sen men jag reste mig upp och tände en lampa, sen när jag vände mig om såg jag mig själv ligga kvar i sängen och sova. Det var det äckligaste jag varit med om i hela mitt liv. Tog inte många sekunder efter att jag såg mig själv sova så vaknade jag upp i sängen igen.

Just put one foot in front of the other. Just get trough the day

Just put one foot in front of the other. Just get trough the day

I’m back! Tenta kändes hyfsat bra faktiskt, gick dit med inställningen att jag inte skulle kunna något faktiskt. Bara vänta på resultat nu… Legat och sovit nu i 3 timmar, det var underbart, men nu känner jag mig nästan ännu mer trött! Tänkte bege mig till Elida snart och terrorisera henne lite, kan ju bara bli kul! Imorgon ska jag sova ut ordentligt eftersom jag är ledig, på måndag börjar nästa kurs direkt wuhu, måste vara skönt med sportlov för vissa människor… I helgen kommer päronen med saker så jag slipper sova på golvet med Amals madrass haha!

Tentaångest

Fy för att ha tenta, spelar ingen roll hur mycket man pluggar heller… Imorgon är det dags. Denna stress tillsammans med flyttstressen har tagit kål på mig helt totalt. Haft en ordentlig panikångestattack både idag och igår… fått flera sen jag började på universitetet än hela mitt tidigare liv fan… Nu ska jag försöka sova 2 timmar och sedan gå upp och plugga igen… adios!

Haj, blivit dåligt med uppdatering men jag har fan fullt upp med att hinna med allt. Introduktionen är igång för fullt, fett kul men de är ändå svårt att hinna med allt. Imorgon ska vi till gustavsvik, wuhu :D Börjar känna lite tentastress då jag har tenta den 8;de dock, men de går säkert bra :) Nu ska jag sova för jag är helt slut, gick upp tidigt idag för att skriva klart mitt seminarium :( men de gick bra i alla fall(Y) 

Don’t judge me, cause you don’t know the first thing about med

Don’t judge me, cause you don’t know the first thing about med

Mitt liv är riktigt bra just nu. Haft en jätterolig helg med awesome människor! Varit anfallsfri i snart 3 månader och allt är bara skitbra! Idag fick jag även veta att jag fått ett rum på studentgatan vilket ligger precis vid universitetet! Ska bli sjukt skönt att komma närmre alla vänner och närmre det mesta :) Förutom de så bor jag ju bra där jag bor, men de är väl just att man vill bo närmre :) Imorgon börjar termin 2 av 6, shit vad tidigt går fort… 

Igår var en bra men samtidigt jobbig dag för mig. Många minnen kom spökandes fram men jag lyckades skaka av mig de mesta genom att skriva av mig en del. Det spelar liksom inte någon roll att det gått 7 år, en del av mig är och kommer nog alltid vara trasig. Tilliten i allmänhet är brutalt förstörd, speciellt för människor av det manliga könet. Något som är tråkigt är att med de förträngda dåliga minnena försvann också de mesta minnena som var bra ifrån samma tid. Så det mesta jag kan minnas ifrån 7-13 års åldern är de hemska minnena som fortfarande finns kvar.

Att leva med en stor hemlighet i så många år blandat med all rädsla var inte det lättaste. Byggde upp en enorm fasad av lögner och leenden för att inte avslöja någonting för man var livrädd för konsekvenserna. Än i dag är jag väldigt misstänksam mot alla människor och deras avsikter. Håller nästan alla människor på ett avstånd för att inte komma för nära. Jag vet att jag har en hel del demoner i mig som jag alltid trott ska få folk att springa åt det andra hållet. Men sanningen är att styrkan i det hela är att kunna berätta om det och inte längre känna någon skam. För bara ett år sedan skulle jag aldrig kunna tänka mig att skriva ut detta till någon alls. Att jag idag inte skäms för mitt förflutna är ett stort bevis på hur mycket jag stärks och vuxit. Blev otroligt sviken av någon som borde ha skyddat och älskat mig och det är något som aldrig kommer att försvinna.

Har en hel del steg kvar i läkningsprocessen: har gått igenom förnekelse, ilska, depression, även kommit till det stadiet så jag kan berätta om det: men i stort sätt bara i text. Längtar till den dagen då jag kan prata om det med människor utan att det känns som att jag ska gå sönder. Vet inte om den dagen ens kommer att komma, men jag hoppas på det! Längtar även till den dagen då jag kan se denna människan i ögonen utan att fullständigt bryta ihop av smärta.

Trots allt jag ännu inte lärt mig att klara så känner jag mig stark. Vissa saker är mer djupt rotat i mig än andra, vissa saker kanske jag aldrig vill ta itu med. Men pga detta tror jag aldrig att jag kommer att lita på någon fullt ut, absolut inte med mina framtida barn. För man vet aldrig vad som finns i huvudet på någon annan och därför vet man inte vad människor är kapabla till. Jag tror ibland att jag inte är så stark som alla påstår att jag är för mitt skal finns fortfarande kvar. Jag ler och låtsas ibland som att vissa saker inte påverkar mig fast det gör de. Men känslan av att just JAG har tagit mig igenom detta utan att slutat som en misslyckad person ser jag som en otrolig vinst!